Från i Fredags då vi fick det hemska beskedet så sov jag kvar på Sjukhuset i en säng bredvid Pappa för att kunna hålla hans hand och se hans fina leende hela tiden. Fredag natten till Lördag var jag vaken med han nästan hela natten vilket alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat! Har givit han all min kärlek jag kunnat ge och vi har allihopa varit vid hans sida och han har hela tiden legat med ett leende. . Han kämpade verkligen in i det sista, men på Söndagkväll tog han sitt sista andetag. Hela Söndagen låg jag vid hans sida och höll hans hand och myste ner i hans arm och tårarna bara rann samtidigt som förklarade hur mycket jag älskade han, jag vägrade släppa taget. Jag är helt förkrossad, rädd, tom och har en fruksansvärd saknad.

Mitt största förebild, min stora idol och min underart fina Pappa. Den jag alltid lutar mig tillbaka mot, den som ska vara vid min sida när jag tar studenten, den som ska följa mig fram till altaret när jag gifter mig, den som ska se mina barn och den som alltid ska ge mig råd och finnas där. Helt underbara arton år har jag fått med dig och det är de bästa arton åren man kunnat ha men jag hade gjort allt för att få några till. Men nu vet jag att du slipper lida, ha ont och att du nu sover gott.♥ Men det ska aldrig kunna gå såhär fort, från att vara helt frisk och efter fem veckor lämna oss. Det gör så ont, så fruktansvärt ont! Jag Älskar dig Pappa!♥

Känns som det är en ond demon efter oss, tog inte livet ur mig när jag var sjuk, inte lillebror med hjärtat, inte Saritha i branden och nu pappa.. Hur ska jag klara mig utan den som betyder mest! Det jag måste bära med mig är att Pappa aldrig skulle vilja se oss ledsna och sluta kämpa utan han vill att vi ska njuta och ta vara på livet precis som han gjorde på sina 49 år. Som han sagt om ni kommer tänka på mig och gråta så kan ni lika gärna skita i det utan ni ska minnas mig med glädje för den tiden vi haft. Jag har mått riktigt dåligt och gör men det jag måste göra nu är att försöka samla krafter och ork för att klara mig igenom detta. För den jag minst skulle vilja göra besviken är Pappa. Så jag tänker aldrig ge upp! Pappa, jag saknar dig!♥

Det som håller mig uppe och har hållt mig uppe i det mesta är ni därute och bloggen. Det är som en terapi för mig med allt jag gått igenom, och sen mitt stora intresse för mode som jag brinner för. Pappa har alltid varit stolt över mig och alltid trott på mig så jag tänker inte ge upp och jag hoppas ni hänger med mig! ♥